Soluppgångar och solnedgångar

Vid Leinewehr i Döhren

Vissa oaser av stillhet visar sin särskilda charm redan tidigt på morgonen, under den blå timmen. Dammen vid Leineinsel i Döhren är en sådan plats där man kan hämta nya krafter och andas ut innan dagen verkligen kommer igång.

Flod med hus i bakgrunden — Utsikt över Leineinsel vid Wollewehr.

När allt fortfarande är lugnt runt omkring och staden sakta vaknar till liv, är det precis rätt tidpunkt att drömmande sitta på de kantiga stenarna vid Leines strand och se solen gå upp. Och plötsligt blir det återigen solklart varför kraften ligger i stillheten.

Förr i tiden tvättades kläder vid Wolle-dammen

Det har inte alltid varit så fridfullt och lugnt här kring Leineinsel. För drygt 45 år sedan stod här, i stället för de vackra husen som finns idag, industribyggnaderna tillhörande Döhrens ulltvätt- och kammverk, i Hannoverkretsar även kallat ”Döhrener Wolle”. Sedan 1870-talet rengjordes och kammades rå fårull från Australien, Nya Zeeland och Sydamerika vid den damm i floden som uppfördes redan 1667 (och som då fortfarande försörjde en vattenkvarn på Döhrener Leineinsel). Tack vare det goda läget direkt vid Leine, som alltid levererade tillräckligt med vatten för att tvätta ullen, utvecklades ”Döhrener Wolle” snabbt till ett storföretag med 2 000 anställda. Boomen varade i ett helt sekel, men 1973 lades verksamheten ned. Efter rivningen av byggnaderna uppstod det nuvarande bostadsområdet på den tidigare fabriksområdet. Några vittnen från den tiden finns dock kvar: klocktornet från 1909 med de pittoreska hörntornen och tinnarna (det fungerade en gång som slangtorn för fabrikens brandkår) samt arbetarbostadsområdet ”Döhrener Jammer” och vädurskulpturen vid gatuhörnet Am Uhrturm/Am Leinewehr, som ursprungligen restes 1893 som symbol för sammanslagningen av de fyra tyska ullkammarna till ”Deutschen Kämmerkonvention”.

Det finns fortfarande tre platser kvar till frukosten vid vattnet

Men inte heller den gamla Wolle-dammen var av bestående karaktär: 2004 lät staden Hannover riva den förfallna anläggningen och bygga in en platt betongtrappa i flodbädden, över vilken Leines vatten idag virvlar. Från ”balkongen” vid vägkanten nära bron kan man i lugn och ro betrakta det livliga myllret i floden. Mycket mer idylliskt och ännu lugnare, både vid soluppgången och i skymningen, är den lilla platsen med en bänk vid Wiehegraben uppströms Leine, dit en stig längs husen ovanför dammanläggningen leder. Till den smala sandstranden som syns på andra sidan floden leder däremot bara en stig som slingrar sig genom buskaget bakom den närliggande bron vid Johann-Duve-Weg längs Leine.