Tio hemligheter från Hannover

Den förlorade Von-Alten-parken

Den praktfulla trädgårdsanläggningen som tillhörde adelsfamiljen von Alten i Hannover sträckte sig en gång från dagens Lindener Markt i norr till Deisterkreisel i söder och var därmed betydligt större än Herrenhausens stora trädgård. Under århundradenas lopp utvidgades den, byggdes om flera gånger, krympte återigen och delades slutligen upp. En beständig vittnesbörd från det förflutna påminner än i dag om en prakt skapad av människor och naturen, som för alltid gått förlorad – ofta obemärkt och även lite mystisk.

Gammal mur med äng — Rester av muren kring den tidigare Von-Alten-parken.

Ett stycke historia i sten från 1718

På en äng vid Westschnellweg, i höjd med Deister-rondellen, står två längre och uppenbarligen äldre murar av grova stenar, som verkar ha hamnat där helt av sig själva; den ena har en liten port. Dessa fyra meter höga stenmurar, som är klädda med ett skyddande trådnät, är de enda kvarvarande delarna av den mur som en viss Ernst August (inte släkt med den senare kungen av Hannover, Ernst August I) lät uppföra runt sin trädgård år 1718. Han var son till Franz-Ernst von Platen, som vid den tiden var hovmarskalk (det vill säga den högsta förvaltningstjänstemannen) i kungariket Hannover och behövde en riddargård för att få en plats i delstatsparlamentet. Den fann han i just den trädgård som han 1688 hade arrenderat av adelsfamiljen von Alten. Trädgården var faktiskt av betydande storlek: den då cirka 56 hektar stora marken hade sedan 1200-talet varit i familjen von Altens ägo. Efter att ha utnämnts till riksgreve och premiärminister lät Franz-Ernst von Platen utvidga sin nya arrenderade mark och omvandla den till en fransk barockträdgård, med lustslott, orangeri, dammar och vattenbassänger med fontäner, häckbosketter, fruktträdgårdar och till och med en djurpark – helt efter förebilden från de inte långt bort belägna Herrenhäuser Gärten, bara större.

Och hur fortsätter historien?

Riksgreve Franz-Ernst von Platen avlider 1709, och hans son Ernst August ärver arrendet till den numera parkliknande trädgården, som han – såsom redan nämnts – nio år senare låter omge med en fyra meter hög mur. Enligt avtalet skulle trädgården återlämnas till familjen von Alten år 1728. Efter årtionden av rättstvister köper Carl von Alten tillbaka trädgårdsanläggningen 1816. År 1845 flyttar Victor von Alten in i det tidigare lustslottet, låter de barocka inslagen i trädgårdsanläggningen – som återigen är i familjens ägo – omvandlas till en engelsk landskapsträdgård och anlägger en grotta vid slottets terrass.

I slutändan blir allt annorlunda

Gammal mur med port — Den ursprungliga ingångsporten.

Förutom många mindre förändringar under de följande årtiondena (såsom breddningen av Posthornstraße i början av 1900-talet, avverkningen av lindallén från slottet till dagens Deisterplatz 1925 och förstörelsen av barockslottet vid ett flyganfall i april 1945) har framför allt Westschnellweg starkt präglat Von-Alten-Garten och fått en del av den att försvinna för alltid. Förvärvet av en flera hektar stor del av området möjliggjorde byggandet av förbifartsvägen tvärs genom Von-Alten-Garten samt byggandet av Deister-rondellen. Därmed gick en stor del av den parkliknande trädgårdsanläggningen förlorad för alltid. De två murresterna av kalksten med den bevarade portöppningen var en del av den omgärdande muren som uppfördes 1718 och utgjorde tidigare den södra gränsen för Von-Alten-Garten.

Förresten: Framför den lilla, ursprungliga ingångsporten till gatan ”Wachsbleiche” lade man på den tiden ut remsor av honungsgult bivax för att bleka dem i solen. Och på ”Weberstraße” låg en gång den linvävarnas bosättning som riksgreve Franz-Ernst von Platen lät anlägga på 1600-talet. Men även det är ju sedan länge ingen hemlighet längre.